Skall jag vara glad eller ej? Äntligen börjar det hända lite saker angående min arbetsträning.
Blivit skickad till en ny instans, som heter jobbiborås. Det är de som skall hjälpa mig hitta en arbetsplats.
Man hör att allt kommer bli bra och lösa sig. Det gör det säkert. Men efter att hört det 37 gånger, så är man faktiskt inte mer än människa och har lite svårt att tro på allt som sägs.
Är väl lite tråkigt när man lagt ner en massa möten och tid på af och så är det ej via de jag skall få någon arbetsplats. Kvittar egentligen vart man går och vilka man har möten med, bara det blir av.
Fick äntligen sagt vid mitt förra möte hur jag tycker att allting har gått. Både med af och soc. Ibland blir jag den dära skygga lilla mesen, när det kommer till att stå upp för vad jag tycker och tänker. Speciellt eftersom det är de som betalar och kommer betala mitt uppehälle. Kändes riktigt gött att kunna ge de kritik. Visa att jag existerar inte enbart på ett papper. Även jag är en människa, trots att jag ej jobbat på flera år.
Jag hoppas på att jag kommer arbeta inom skolmiljön. Det har varit mitt enda krav. För jag vet att jag trivs till 100% att jobba med barn/ungdomar. Brinner verkligen för det. Jag är rädd att bli tvingad till att komma till en arbetsplats där man får sortera saker eller vika kartonger typ. Det kommer nog ej att ske, men för att jag skall lyckas, så måste jag komma till en arbetsmiljö där jag vet att jag kommer att trivas på. Kanske lite kräsen? Njaa, kanske, men fel miljö gör så att jag kanske misslyckas och det vill jag inte.
Jag är extremt glad över att det börjar hända saker, absolut. Samtidigt så måste man vänta på nya möten. Vet ej när det nya mötet sker och hur många möten jag måste gå på innan jag får komma ut och arbeta.
En slags bitterljuv glädje antar jag? Hade förhoppningen att mitt senaste möte skulle räcka för att få en plats någonstans. Men så får man vänta ytterligare.
Låter väl kanske som att jag klagar för mycket? Men ser man fram emot någonting sjuuukligt mycket och så sker det inte när man tror det skall ske, utan man får fortsätta vänta på att komma dit man velat komma i flera år. Då blir man lite trött?
Det enda jag kan göra i dagsläget är att vänta. Även om jag är trött på väntan så är det värt att vänta.
Jag väntar också och för mig har väntan varit lååååååång och jag har blivit sååå frustrerad många ggr !!
SvaraRaderaVet att vi inte väntar på samma sak, men jag vet att vi båda två väntar !!!!
Jag kan inte veta exakt hur det känns för dig, men jag kan inbilla mig att jag har förståelse för din frustration för all denna väntan...vänta..vänta !!!!
Tycker inte du gnäller, du förklarar situationen du befinner dig i och hur du upplever den...är det och gnälla ?
Tack. Samma här, förstår men samtidigt förstår jag inte.
SvaraRaderaNej det e det la inte. Men många ser det som gnäll (även om de inte medger det). Men då tycker jag samtidigt: skit ni i vad jag tycker o skriver :p.