Manlighet och känslor tillsammans är ett fenomen. Om en man säger: "jaaa, jag kan jättelätt visa mina känslor 24/7". Fel! För i verkligheten vet vi alla att så är inte fallet.
Exempel: Sitter hemma o myser med tjejen, kikar lite romantiskt drama. Du ser att tjejen sitter o gråter för fulla lass. Du sitter o småsneglar på flickvännen och tänker "men åhhh, kan hon inte sluta lipa någon gång? Snart kan jag dra härifrån o vara med grabbarna. Jag visste att jag inte skulle låta henne välja film".
Men sedan händer något enormt oväntat. Du börjar snyfta lite lätt för att visa medlidande till denna tragiska film, vilket sedan leder till att du börjar gråta, på riktigt. Du börjar gråta för att du för första gången i ditt liv rivit ner den viktiga machomuren. Äntligen har du kommit i kontakt med dina känslor. Tjejen blir överlycklig för att du äntligen visat att du trots allt har ett hjärta.
Senare på kvällen, på väg hem till grabbara för o lira fifa, ta en o annan bärs så torkar du bort tårarna. När du är framme garvar 5 män ashögt o pekar på dig: "Har du lipat din kärring? höhöhöhö". Givetvis så kan du inte vara lika blödig som hemma hos damen din. Du skyller på pollen! Om nu inte pollen fungerar dra någon annan lögn, snabbt!!! För ingen vill umgås med en lipsill. Speciellt inte när det är grabbträff.
Givetvis så har alla de resterande männen också varit med om samma scenario, fler än en gång i sitt liv.
Men det är sådant man tar sig till graven med, när det gäller att erkänna att man suttit o gråtit och visat känslor.
Själv så skulle jag aldrig någonsin visa mina känslor o gråta. Hallå eller? Jag är ju en man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar