arbetsprövnings...?

Ja, jag skall äntligen börja jobba. (någon gång detta år om jag har tur?). Jag har varit inskriven hos arbetsförmedlingen i ca 5 månader. Är med i ett jättebra(?) program för långtidssjukskrivna, som skall prioriteras för att kunna komma ut i arbetslivet. Varit något missat möte och möte på annat ställe än som varit sagt. Alltså inte jag som missat eller gått fel. Jag har skött mig till punkt o pricka. Det gör jag nuförtiden!

Jag blev jätteglad att af hade detta program. Speciellt att det är inom Borås stad så jag kan få jobba med barn/ungdomar, vilket jag verkligen brinner för! Jag vill hjälpa människor på ett eller annat sätt.
Men all denna väntan är så fruktansvärt tråkig. Jag är hungrig o sugen på att jobba. NU.

Alla människor har sina egna åsikter och har rätt till de. Vissa kanske tycker att det bara är att ut o jobba, ta vilket jobb som helst. Men det är ej så lätt tyvärr. Jag måste kunna få jobba i min egna takt till en början. Jobbar jag för mycket för snabbt är jag rädd att det blir för mycket. I detta program hos af har jag väldigt mycket säkerhet och trygghet som ser till att jag skall lyckas.

Svårt dock att lyckas om man ej får chansen att visa, att man kan lyckas. Jag är ingen knarkare, alkoholist, jag sköter mina papper, mina tider, visar att jag vill börja arbetsträna samt jobba. I detta skede av mitt liv är jag en skötsam kille. Frågan är vad man skall göra åt saken?

Till slut kanske det blir att jag måste söka och ta ett jobb utan denna säkerhet i detta program jag är med i. Om jag nu kan få ett jobb jag trivs på, eftersom jag inte direkt har någon färsk merit att visa upp.
Alla inom vården som jag pratat med som kan det här med sjukskrivning, programmet jag är inskriven i och om hur det funkar ute på arbetsmarknaden, tycker att detta program är som gjutet för mig.

Jag vill vara som alla andra. Ha en ekonomi, en trygghet, ha rutiner, resa. Leva svenssonlivet fast på mitt vis. Tyvärr så är den bittra sanningen emellanåt att när man missar möten, missköter sig på något annat sätt, först då ser de en. Men när man vill lyckas och sköter sig, så syns man inte. Konstigt eller hur?