Mr X

 x är en glad snubbe. Skulle vilja sträcka mig såpass långt att även säga att x är en trevlig prick.

Han har svårt att säga nej. Han har dålig självkänsla. Väldigt få personer som förstår sig på honom. De som ej gör det tycker att han är kanske rent av lite konstig och knäpp? Men det är han inte.
                                                     
I själva verket är han ju knäpp såklart, för vem vill inte vara sig själv? Låtsas vara någon man inte är? Våga stå upp för sig själv. Jaaa, du. Den där x är en helskön snubbe alltså.

X känner sig väldigt ofta (alldeles föööör ofta) oförstådd, rädd, skygg, tveksam, osedd samt ensam. Speciellt ensamheten gör att x Försöker göra sig sedd fööör mycket. Alla skall se honom, höra honom och framförallt gilla honom! Va? Gillar du inte x? Då går typ världen under!!

Försöker överkompensera något som egentligen i själva verket inte behöver kompenseras, överhuvudtaget. Men i hans hjärna tror han att det behövs!

Med åren så känns tomheten större och större. Ibland känns den så stor att han får panik. Måste ha någon att dejta, måste ha någon att mysa med, känna närhet med. Måste ha en flickvän, fru, barn. Han är ju bara blygsamma 28 år. Han har ju hela livet på sig! Men livet nu då?  

Eftersom han mår som en klippa (psykiskt) nu förtiden så tränger sig allt detta, inpå livet ännu mer än vad det någonsin gjort innan. För nu mår han äntligen bra, för en gångs skull. Innan har alltid ursäkten funnits där. "Jag mår inte bra". För då har det ej funnits ork, tid och lust till att fylla tomheten. För då har så mycket annat tagit tid till att bearbetas.

Han är en kille som vill för mycket för snabbt. Detta är han medveten om, fast ändå inte. Han vill ha ett liv som alla andra. Vill känna trygghet, stabilitet, känna sig sedd, älskad för den han är. Han vill aldrig någonsin känna sig ensam igen.

Han tycker att det är inte så värst mycket begärt. Att någon skall se honom. Verkligen se och förstå honom. Se hans inre. Under ytan så är han inte den knäppe, omogna, konstiga personen. Han är den stabila, pålitliga, trygga killen som skulle göra vad som helst för dig!

Självförtroendet har alltid varit en stark o bra punkt i hans liv. Detta är han mycket väl medveten om. Det blir till en sorts mask. Inte den masken han använt tidigare i livet för att ljuga eller dölja det psykiska mååendet. Den tiden är långt gången.
Utan en mask som inte visar hur skör han egentligen är. Hur ensam han egentligen känner sig. Hur mycket han vill här i världen, men känns som en evighet tills han kommer dit han vill.

Den masken har följt med genom hela livet. Oftast de som gått igenom liknande saker i livet kan förstå hans inre. På både gott och ont har han umgåtts med nära o kära som inte ens kommer i närheten av hans liv. Många som aldrig förstått sig på honom. Lätt blivit missförstådd genom åren, alltför många gånger. Det är förståeligt. Allas liv ser olika ut. Men ändå samtidigt oerhört frustrerande att bli missförstådd.

Han vill bara bli förstådd. Så att människor ser att han bara vill väl. Att han kanske gör dumma, ointelligenta, drastiska saker utan att tänka sig för. Detta är ej med flit, verkligen inte. Det är för att hans liv inte varit som majoritetens liv. Det är tyvärr så, går inte att komma ifrån.

På många punkter är han helt och hållet motsatsen emot vad du är. Samtidigt så är ni sjukt lika på ännu fler punkter. Som sagt var innan, ibland försöker han för mycket för snabbt. Detta är för att han inte vet bättre. Men i slutändan så vill han bara väl. I slutändan den sista personen han tänker på, är på sig själv.

När allt kommer till kritan. Det enda han vill och önskar av allt på denna jord är att bli sedd...

Att inte vara ensam....

Är du som jag?!

Jaaa.. Är du som jag? Om du är det, varför är du sådan?

Hmmm... Detta inlägg skulle typ (ja jag vet, mitt vokabulär är såpass dåligt) vara mycket kortare och mer i en simpel punktform. Fast tankarna flödar som vanligt :).


Facebook - Slangorden: fejjan eller face? Inte okej! Det skall vara booken och inget annat.

Kaffe - Det skall vara med mjölk. Mycket mjölk. Dricker du inte ens kaffe? Är du en knäppis eller vad?

Sms - T9? Nej. Här skrivs det utan någon ordlisthjälpsgrej.

Alkoholhaltiga drycker - Jaaa!! Eller? Nej...... Btw mördar nästa människa som frågar: "varför dricker inte du? Är du religiös? Knäpp? Korkad? Idiot?" Är trött på att förklara mig och när jag gjort det så blir det: nee, meeeen ohhh, förlåt att ja fråga. Men fråga inte då!!!! Kändes att jag måste fö till ett sidospår i inlägget :).


Bli kittlad - Tyvärr alldeles fööör många människor på denna planet vet om: Att jag låter som en 10-årig flicka fast tusen gånger värre när jag blir kittlad. Både i skratt och i min kära röst. Anser att detta bara lockar fram min manlighet mer genom att vara feminin. Eller....?

Sär skrivning, stavfel m.m. - Kan ibland vara sjukligt irriterande(!) Men kanske ha i åtanke att den individen kanske har dyslexi eller liknande sak? Gör gärna som jag klaga, men för dig själv. Sluta hänga ut folk för det! Bäst av allt, läs inte om du stör dig på det så fruktansvärt mycket!


Pratsam o tankspridd - ehhh... Existerar det ens någon mer som är som jag, på den punkten?

Politik - Va?

Snus - Oavsett ålder o kön. Snusar du inte? Pffft, vekling!! (Själv så började jag på dagis. Gömde dosan i sandlådan).

Mat/snacks bilder - Så vitt jag vet har jag laddat upp en matbild samt en fruktbild i mina dar. Kan ha slunkit upp en o annan sötsaksbild genom åren också. Men det får ju ändå vara liiite måtta på det? Vi vet att du är jättemegaduktig på att laga/beställa mat. Du är sååå duktig så. Men det är faktiskt fruktansvärt ointressant att se vad du frossar i dig 257 dagar om året.

(Fest)drycker- Aldrig förstått mig på folk som laddar upp bilder på sina drycker? Hej, titta på mig! Jag kan dricka? Grattis till att din hals o strupe fungerar. :)

Synfel - Det är häftigt att vara defekt på något sätt. Om du ej har detta så kör in något i ena ögat så kan du ha en sån dära cool piratlapp. Det modet dör aldrig ut. Tur att man redan har synfel.

Manlighet - Jag är ju ganska så typiskt manlig av mig. Fast ändå inte på många sätt o vis. Jag är mig själv helt enkelt. Men du som är en man, snälla sluta upp o alltid "försöka" vara manlig o butchig. Det är så patetiskt o lamt att göra/tänka vissa saker för att du skall vara den som är större, starkare, visare och roligare än alla andra. Var dig själv!

Dra många över en o samma kant, se ner på folk - Hur lyckas du att inte göra det? Tacksam för svar!

Vegetarian - eeehhh.... Kött skall det vara!! Man kan ju inte leva på sallad? (Finns ju mer än sallad, men då funkar ju inte meningen lika bra, om jag t.ex. skulle inkluderat tomat o gurka). För det är väl det enda vegetarianer äter?

24

Trodde det aldrig skulle ske.... Men nästa år kommer återigen allas våran hjälte: Jack Bauer tillbaks i tv-rutan!!
Ord kan ej beskriva vilken extas jag är i just nu.

Längtat enormt länge efter en säsong till. Har diskuterats så mycket att det ej blir någon mer säsong. Dock får man vänta ca 1 år. Men det är helt klart, värt den väntan!

Bara en tv-serie, bara en helt vanlig skådespelare kanske du tycker? Om du tycker det så är du heeelt galen, människa.

Då har du inte sett min gode vän Keifer, in action.

Nu börjar det hända saker?

Skall jag vara glad eller ej? Äntligen börjar det hända lite saker angående min arbetsträning.

Blivit skickad till en ny instans, som heter jobbiborås. Det är de som skall hjälpa mig hitta en arbetsplats.
Man hör att allt kommer bli bra och lösa sig. Det gör det säkert. Men efter att hört det 37 gånger, så är man faktiskt inte mer än människa och har lite svårt att tro på allt som sägs.
Är väl lite tråkigt när man lagt ner en massa möten och tid på af och så är det ej via de jag skall få någon arbetsplats. Kvittar egentligen vart man går och vilka man har möten med, bara det blir av.

Fick äntligen sagt vid mitt förra möte hur jag tycker att allting har gått. Både med af och soc. Ibland blir jag den dära skygga lilla mesen, när det kommer till att stå upp för vad jag tycker och tänker. Speciellt eftersom det är de som betalar och kommer betala mitt uppehälle. Kändes riktigt gött att kunna ge de kritik. Visa att jag existerar inte enbart på ett papper. Även jag är en människa, trots att jag ej jobbat på flera år.

Jag hoppas på att jag kommer arbeta inom skolmiljön. Det har varit mitt enda krav. För jag vet att jag trivs till 100% att jobba med barn/ungdomar. Brinner verkligen för det. Jag är rädd att bli tvingad till att komma till en arbetsplats där man får sortera saker eller vika kartonger typ. Det kommer nog ej att ske, men för att jag skall lyckas, så måste jag komma till en arbetsmiljö där jag vet att jag kommer att trivas på. Kanske lite kräsen? Njaa, kanske, men fel miljö gör så att jag kanske misslyckas och det vill jag inte.

Jag är extremt glad över att det börjar hända saker, absolut. Samtidigt så måste man vänta på nya möten. Vet ej när det nya mötet sker och hur många möten jag måste gå på innan jag får komma ut och arbeta.
En slags bitterljuv glädje antar jag? Hade förhoppningen att mitt senaste möte skulle räcka för att få en plats någonstans. Men så får man vänta ytterligare.

Låter väl kanske som att jag klagar för mycket? Men ser man fram emot någonting sjuuukligt mycket och så sker det inte när man tror det skall ske, utan man får fortsätta vänta på att komma dit man velat komma i flera år. Då blir man lite trött?

Det enda jag kan göra i dagsläget är att vänta. Även om jag är trött på väntan så är det värt att vänta.

I'm Bise.... whaaat?

Jag tycker det är tragiskt att det fortfarande skall vara svårt för folk att säga att de är homosexuella, bisexuella m.m. Man är den man är och i många fall kan man inte rå för det.

Tänk hur många det är som mår dåligt av att inte kunna/våga säga att de har en annan läggning än de flesta andra. Hur många det är som blir mobbade och utstötta, när de väl vågar ta steget och vara ärlig mot sig själv samt sin omgivning.

Det är ändå 2013(!) vi lever i. Det är inte direkt att människor skadas av att t.ex. Ha någon som är homosexuell i sin krets. När skall världen förändras? Troligtvis aldrig, tyvärr. Känns som att det glöms bort att, även de är människor?

Jag som tonåring använde ordet: "Jag hatar bögar!" För jag visste inget bättre. (hur mogen är man som tonåring o speciellt kille?). Jag sade och tyckte som alla andra runtomkring mig. Lesbiska på den tiden, okej, då. Två killar? No way josé! Det var ju samma kön som mig! Usch vad vidrigt!

Jag har brottats många gånger med vem jag är. Vad jag tycker och tänker. Speciellt eftersom typ 98.7 % av människorna jag umgåtts med de sista 10 åren kommer ifrån kyrkan. Även idag kan jag vara osäker. Ända sedan barnsben är det så sjukligt inpräntat i skallen att man skall vara hetro.

För er som ej vetat om detta så är jag bisexuell. Tragiskt nog så skäms jag väldigt mycket för det, fast samtidigt är jag stolt över att jag vågar stå för den jag är! Skäms gör jag för att jag är: "inte normal, är inte som alla andra" Jag är defekt?

Mina vänner, familj, nära o kära bryr jag mig väldigt mycket om vad de tycker. Jag tål verkligen kritik och om någon ej gillar mig eller tycker tvärtom som mig, så fine. Alla är annorlunda. Men när någon som inte känner mig, lägger sig i. ohhhh, frustrerande som bara den! Tro mig jag har försökt i en massa år att vara hetro, men det har inte fungerat, för då har jag försökt bli en människa jag inte är.

För min del var det nog lättare att jag är bi och inte homo. Det hade nog inte gått hem lika väl, eller vad vet jag? Jag har haft förmånen att ha familj och vänner som sett mig för den jag är, som person. Vet att det är många som ej varit ärliga mot mig vad de tycker. Hellre tar jag ärlighet än falskhet. Men det får stå för de isf.

En människa skall aldrig någonsin behöva dömas för att den gillar någon av sitt egna kön. Vad hände med att se hur den människan är som person? Se människans insida, värderingar, godhet?

Blir bara helt enkelt trött! Så sinnessjukt trött!

om två veckor....

Då skall det äntligen bli av!!! Mötet med mig soc o af. Efter över ett halvårs väntan.

Hoppas att vi kommer fram till något konkret och att jag äntligen kan få komma ut i arbetslivet.

Det programmet jag är med i, är som gjutet för mig. Vet inte vad jag tar mig till om jag får vänta efter sommaren någon gång, innan jag kan komma igång. Det får man ta då isf.

Eller rättare sagt, jag accepterar inte att det skall få ta ca. 10 månader! Jag skall(!) ha någonstans o vara under sommaren. Finns inget annat! (för är livrädd för att jag skall ge upp hoppet)...

mirror, mirror on the wall

I förra veckan så, kollade jag på mirrors samt mirrors 2. Mirrors 2 var mycket läskigare och skrämmigare än vad 1:an var. Skulle ej ha kollat på de filmerna. Är livrädd för speglar nu.

Har monterat ner min spegel i badrummet. Bönar o ber till folk att täcka över sina speglar när jag är på besök.

ps. Litet tips om ni ej vill ha besök av mig. Täck inte över era speglar. ds.

Insikt

Jag kommer till mer och mer insikt om mig själv, hela tiden. Vilket är fantastiskt! Med tiden blir jag enbart gladare, lyckligare och starkare som person. Jag gillar starkt den människan jag blivit. Vaknar oftast med ett leende på läpparna och är glad för att dagen skall starta. 

Efter år av falska masker och försöka vara alla till lags. Vara den där lilla mesen som aldrig vågar stå upp för sig själv. Låtsas vara någon jag inte är. Äntligen är jag mig själv, för en gångs skull! 

Jag är väl medveten om vilka brister jag har. Mycket sker tyvärr omedvetet utan att jag tänker på det. Vilket kanske kan bli lite jobbigt ibland, om folk tror att jag gör saker o ting medvetet. 

Har hört sjukt många gånger genom livet att jag är fööör snäll, fööör pratsam, fööör godtrogen osv. 

Det är helt enkelt den jag är. Jag vill inte ändra på den jag är. Hellre att jag är snäll än elak, social o pratsam än o vara torr o stel, tjatig än o vara tyst.

Igår reflekterade jag väldigt mycket på mitt liv. Glömmer bort ibland att jag levde i ett rent helvete som barn. För det har format mig så äckligt mycket mer, än vad jag trott.

Det många glömmer bort tror jag, är att jag hade den barndomen jag hade. Det är därför jag försöker och vill för mycket, för ofta. Därför jag känner ofta att jag bara måste synas och höras. Få bekräftelse att personer gillar mig, få höra att jag är en bra o fin människa. 

Det är något som alltid kommer att följa med mig i livet. Man kan tyvärr inte bara kapa av 13 år av sitt liv. Det är omöjligt.  Det är därför mitt minne är som det är. Väldigt ofta kommer jag inte ihåg vissa saker. 

När jag var liten förträngde jag säkert minst 90 % av min barndom.

Samtidigt är jag tacksam för allt som hänt, för det har gjort mig till den jag är idag. 

kvällsvandring

Var riktigt gött ute ikväll. Givetvis så gick jag med min luvtröja. Försökte se allmänt hård ut med luven över huvudet och T.I.:s nya album på full volym. Tyvärr såg jag nog ej så hård ut som jag ville. Surt.

Gick ut för att rensa tankarna lite. Jag tänker ungefär 4.849 gånger mer än vad alla andra gör. Hade fyra saker i tankarna. Allt blev huller om buller och jag försökte bryta upp det i en tanke åt gången. Det gick inte. Så jag släppte vilt loss alla tankarna i huvudet, tills jag tröttade ut min hjärna (kan man göra det?).

Helt plötsligt hade jag varit ute o gått i ca 90 min och kom på att jag hade tänkt klart mina fyra tankar. Det var en produktiv promenad. Jag får höra ganska ofta av folk att jag tänker för mycket. Vet ej riktigt varför jag tänker så mycket, att jag har dåligt tålamod samt att jag oroar mig för minsta lilla.

Superman

Tror inte det finns en enda kille som liten grabb tänkte: "jag vill vara stålmannen".

Jag var givet en av de som ville vara stålmannen. Leva för evigt, odödlig, urstark och flyger!

Införskaffade mig nya skor idag. Känns som att jag flyger fram. Att jag svävar. Så känner mig faktiskt lite som stålmannen idag. Tyvärr är jag ej odödlig och supersnabb.......... än så länge.

Många genom åren har myntat uttrycket: "Jag ÄR stålmannen!!" Men vi alla vet att det är Clark Kent som är stålmannen! Hallå eller? Kan ju inte finnas två stålmän. Det går ju inte. För det var ju faktiskt bara en som anlände till jorden, inte flera. Folk är dumma ibland...

a trip down memory lane...

Häromdagen var jag ute och vandrade. Tänkte passa på att kolla på ett av mina gamla barndomshem på Hasselbacksgatan i Villastaden.

Pga. Allt som hänt så är det inte många procent man minns av barndomen samt tonåren. Men minns att jag trivdes ändå i det huset. Vill minnas att jag lekte mycket med mina kompisar där.

Mitt starkaste minne är när jag hade min kära kusin Fredrik på besök. Vi brukade sitta under flera stora träd i trädgården och äta bl.a mängder av krusbär. Det minnet får mig alltid att skina upp. Var alltid någon sorts trygghet när jag lekte med honom.

Andra minnet är att jag råkade kasta en dartpil på kanten av darttavlan, så den studsade tillbaka och han blev träffad precis under ögat. Mindre roligt för honom kanske, men på något sätt så har det minnet etsat sig fast. Kanske för att han betydde så mycket för mig.

Huset såg nästan exakt likadant ut, som jag mindes det för ca 20 år sedan. Det var nära att tårarna kom, när jag hade stått o stirrat på huset i över 10 min. Det var fint och se det gamla huset, men samtidigt väldigt smärtsamt.

Bubba min käre Bubba...

I skrivande stund har US Masters äntligen anlänt i tv-rutan. Hejar fram favoriten Bubba Watson. 

Nerbäddad i soffa. Ett glas nypon. Livet är gott.

torka bort tårarna

Manlighet och känslor tillsammans är ett fenomen. Om en man säger: "jaaa, jag kan jättelätt visa mina känslor 24/7". Fel! För i verkligheten vet vi alla att så är inte fallet.

Exempel: Sitter hemma o myser med tjejen, kikar lite romantiskt drama. Du ser att tjejen sitter o gråter för fulla lass. Du sitter o småsneglar på flickvännen och tänker "men åhhh, kan hon inte sluta lipa någon gång? Snart kan jag dra härifrån o vara med grabbarna. Jag visste att jag inte skulle låta henne välja film".
Men sedan händer något enormt oväntat. Du börjar snyfta lite lätt för att visa medlidande till denna tragiska film, vilket sedan leder till att du börjar gråta, på riktigt. Du börjar gråta för att du för första gången i ditt liv rivit ner den viktiga machomuren. Äntligen har du kommit i kontakt med dina känslor. Tjejen blir överlycklig för att du äntligen visat att du trots allt har ett hjärta.

Senare på kvällen, på väg hem till grabbara för o lira fifa, ta en o annan bärs så torkar du bort tårarna. När du är framme garvar 5 män ashögt o pekar på dig: "Har du lipat din kärring? höhöhöhö". Givetvis så kan du inte vara lika blödig som hemma hos damen din. Du skyller på pollen! Om nu inte pollen fungerar dra någon annan lögn, snabbt!!! För ingen vill umgås med en lipsill. Speciellt inte när det är grabbträff.
Givetvis så har alla de resterande männen också varit med om samma scenario, fler än en gång i sitt liv.
Men det är sådant man tar sig till graven med, när det gäller att erkänna att man suttit o gråtit och visat känslor.

Själv så skulle jag aldrig någonsin visa mina känslor o gråta. Hallå eller? Jag är ju en man!

Sömn

Det är verkligen common knowledge (ja jag är en av de som anser sig vara tuff, när man skriver på svenska och engelska i samma mening) att man mår bättre, blir piggare m.m. Om man går o lägger sig i tid och går upp i tid.

Skall börja gå upp tidigt. Känner mig extremt piggare, mer levnadsgald och det är roligare att vara ute o motionera. Klassiska innan har varit, ahhh, men alla jobbar eller pluggar ju på morgonen o under dagen. Då kan jag lika gärna sova då. Idioti!!

Inte direkt att mina filmer o tv-serier inte finns på datorn under morgonen o framåt under dagen. Fast det har blivit lätt så, när man ej har någon sysselsättning. Att man är uppe hela nätterna och sover till lunchtid.

För att jag skall lyckas gå ner i vikt, givetvis för hälsan men även också för min självkänsla så skall jag ej sova bort hela dagen längre. Hur länge kommer detta hålla undrar ni? Jag ger det max en natt till :P.

arbete

Känns som att hela Sverige vet om vilken tänkare jag är. Tänker på enormt mycket och ofta.

Varit livrädd för att jag skall ge upp hoppet och kasta in handduken. Jag vill lyckas sååå mycket!! När jag väl får chansen och har chansen att börja så är det andra som hindrar en. Tyvärr är man ofta bara ett namn på ett papper.

Det som är så härligt, är att jag inte tappat hoppet. Jag är fortfarande lika glad om inte gladare! Jag skall inte låta denna väntan göra så att jag misslyckas.

Längtar tills man slipper soc och af. Den dagen jag vet att jag inte kommer tillbaka. Då skall de få höra exakt vad jag tycker o tänker. (i nuläget vågar jag ej stå å mig till 100%).

Börjat gå ut o gå varje dag. Inte ätit det söta på 5 dagar nu. För mig är 5 dagar väldigt lång tid! Gå ner en jävla massa i vikt så finns det inget som kan stoppa mig!! :)

M vs M

Det var Manchester United vs Manchester City ikväll. Tänkte unna mig en streaming och kolla på matchen.

Det jag fick fram som var i godkänd kvalite var två ryska sidor samt en spansk. Började bra på alla tre streamsaker. Stängde givet av ljudet. Lyssnade på bet365:s kommentator.

Bilden började lagga mer o mer. Ljudet var före bilden med 2 min! Kommentatorn lät som att han hade varit uppe i 8 raka dygn eller att han var dyng, eller kanske både och. Sjukligt irriterande.

kalles... va sa du, sa du?

Jag är tydligen Kalles Kaviar nu förtiden. (kan ha o göra med min blondering. Inte riktigt säker.)

Så ni kan sluta kalla mig för Jimmy. Lyssnar inte till mitt gamla namn. Lyssnar bara till Kalle eller Kaviar.

käre gamle ericsson

Samsung galaxy S mini.. Är så irriterande trött på den telefonen.

Min ihopfällbara lilla röda ericsson när jag gick i 7:an hade bättre täckning och internet!

Det var tider det, när jag hade min ericsson, även att jag bara fick njuta av den i ca 3.5 timme innan någon snodde den på gympan.

Om tjuven nu läser detta: Jag vill ha tillbaka min Ericsson, tack! Gärna i samma skick som när den stals.

lurar

Jaså? Tänker ni. Går han runt o lurar? Jag vet fruktansvärt dåligt skämt, men man måste tillfredsställa alla människor i humorskalan.

 I detta vårmörker skulle jag öppna förpackningen till mina nyinköpta lurar. Tänkte lyssna på härliga beats (ungdomarna säger så, har jag hört) på vägen hem. Men icke då. Givetvis är det heeelt omöjligt att öppna! Ni vet vad jag menar.

 Självklart blir det att jag är killen som står o skriker av ilska och desperation. Ser hur bilisterna åker förbi mig, saktar ner och kikar lite snett på den dära killen som står och hoppar på sina lurar av frustration. 

Eftersom jag tänker på miljön så tog jag hem förpackningen. Kollade på baksidan. Det stod "open here", så var bara o dra upp ena kanten.....

hahahaha!!!

Den bitska göteborshumorn från lille Henrik funkar alltid!! hahaha!!

Lättklädda damer? ehh.. Nej Tack!

Jag kanske kan förstå en sida som piratebay och andra sidor på nätet att det finns länkar om dejting och sex.  Så tänker ju företagen: "det är mest män som laddar ner filmer, serier o spel, så då satsar vi på att visa urringar!!" Av någon anledning är det mycket ryskt. 

När det är så på facebook så har det gått utför helt enkelt! Det blir för mycket! Okej, det är sponsrade länkar som kollar var jag bor, min ålder, kön samt intressen. Antar att facebook har varit smarta där och avsäger sig allt vad som har med "sponsrade länkar" att göra. När topicen lyder: Heta tjejer - TRUBBEL? varpå det är en bild på en kvinna i sin säng, som dragit upp sin klänning och visar sina lår med nylonstrumpor på sig. Texten bredvid så står det: "Tjejerna betyder trubbel. Men de är roliga att dejta! Gå med och chatta nu!" Nej, jag vill inte det!! Så sorgligt och patetiskt. Bara för att jag är en vuxen man skall jag gilla detta? 

Det har gått fööör långt alltså! Detta är inte den enda lättklädda annonsen som finns på facebook. Även en massa spel som är för 18+, adults only. Äckligt är vad det är! Som sagt var innan på vissa sidor på nätet får man helt enkelt bara acceptera det, men inte på FACEBOOK!!! 

neee, men det kan du ej skriva om Jimmy!!

Jaa, så har jag känt då och då. Egentligen med mycket jag skrivit här och saker som jag sagt till folk genom åren. Speciellt allt jag skrivit här. Ibland har det varit positiva saker och ibland negativa.

Men så har jag tänkt, speciellt nu när jag börjat blogga igen, att varför skall jag inte skriva vad jag tycker och tänker? Jag har kommit in i det för lätt emellanåt, att bry sig om vad alla andra tycker. Att fundera på vad som är mainstream och vad majoriteten av folket egentligen vill läsa. Tyvärr går det aldrig att behaga alla överallt.

Jag vågar stå för mina tankar, ideér samt funderingar, Jag är den jag är och ingen annan. Alltför många gånger genom åren har jag haft mina masker, försökt vara folk till lags, låtsats vara en människa som jag inte är. Varit supermega rädd att mista människor runt om mig. Nu förtiden orkar jag ej vara den personen längre. Under den tiden har jag mått dåligt också. Därför jag varit extra mån om hur folk ser på mig.

Nu förtiden så vill, och kan jag äntligen vara den jag är. Jag är inte deprimerad, jag är inte olycklig. Jag är glad samt lycklig. Äntligen har jag fått min riktiga pånyttfödelse. Sedan är vissa människor tyvärr alltför bra på att döma och se ner på andra människor. Även bra på att ta det man skriver och säger bokstavligt talat.
Om du känner mig, eller inte så ta mycket med en klackspark. Bara för att man skriver en sak en dag, behöver det inte betyda att man alltid tycker så.

Nu kom man in i det spåret. Att återigen försöka behaga alla. Vad hände med: Take it or leave it! Egentligen hahaha... Inte alltid lätt att ha min hjärna!

Påsk

Har varit en riktigt bra, trevlig och framförallt rolig Påskhelg. (nej jag har ej suttit o kollat mina tv-serier, eller jo liite bara). Spenderat påsk hos mina grannar eller ja extrafamilj kan man väl säga. Jag är tydligen morfar i den familjen.... Fråga mig inte hur det går ihop, det bara är så!!

Har väl vart lite nedstämd över en sak. Jag är ju som ni alla vet väldigt social, nyfiken och framförallt öppen som person. Kanske är föör öppen ibland, men det är sådan jag är som person. Det har varit min räddning genom hela mitt liv och jag vill ej vara som de flesta andra i detta land: Torra, tråkiga o stela.
Take it or leave it!

Men även jag fattar att allt(!) kan man ej skriva om. Efter att ha smält allt så känns det bättre nu. Tänkt igenom allt, bearbetat det och gått vidare (tror jag). Det är surt, enormt surt, men allt kan tyvärr inte gå ens väg alla gånger här i livet.

Man skulle vara Alladin och få 3 önskningar. Shit vad bra det hade varit!

Jesus?

Ett tag i livet var Jesus mitt allt. Jag skulle göra så mycket å hans vägnar. Jag verkligen brann för min tro. Jag började i kyrkan pga. Den fina gemenskapen som fanns där. Sedan var jag där för Gud. Sedan tillbaks till att gå dit bara för folket runtomkring mig.

I dagens läge har jag ej varit i kyrkan på evigheter, känns det som. Har slutat att trivas i kyrkan. 

På ett sätt har jag väl aldrig riktigt känt mig hemma i kyrkan. Alltid tyckt att jag är väldigt annorlunda än de flesta andra människorna i kyrkan. Att jag ej riktigt kan vara mig själv till 100%. Den där masken kommer upp och jag gillar inte att ha en mask. Avskyr att ha en påklistrad mask i ansiktet! 

Jag trivs med mitt liv ändå. Jag personligen känner att jag ej behöver te.x. Läsa bibeln varje dag för att vara en god människa. Någonstans har jag kvar min grundtro på Gud, men känns som att även den minskar med åren. Men saknar människorna och värmen i kyrkan. Det kommer jag alltid göra...

Jag är...

Inte som alla andra håller jag på och säger ganska ofta. Tycker ej att jag är som gemene man. Att jag sticker ut, att jag är en bra och god människa. Att jag gått igenom såpass mycket i livet att jag kan sätta mig in i andras situationer. Att allt som har hänt mig, har gjort mig till den personen jag är idag. Jag trivs väldigt bra med den personen jag har blivit.

Fine, jag har mina fel och brister som alla andra har. Kanske har jag för bra självförtroende emellanåt? Men det är sådan jag är. Hellre har jag för mycket än inget alls.

Alltid känt tomheten inombords i hela mitt liv. Jag strävar väldigt mycket för att fylla den. Ibland strävar jag för mycket och ibland inget alls. Jag vet hur den tomheten kan försvinna. Genom att ha någon som jag kan dela mitt liv med. Någon jag kan göra lycklig, någon som får mig mer lycklig än vad jag är idag.

Jag vet att du finns därute någonstans. Men frågan är när och var jag skall hitta dig?

Vad hände?

Ja, vad hände på vägen? Givetvis så känner väl de flesta igen sig att man var så hungrig och sugen på att göra en massa saker när man var yngre. Undrar ofta varför man ej gjorde de sakerna man ville?

Några saker jag ville var att åka ut och se världen, missionera, besöka något land för att vara volontär och hjälpa människor. Någonstans på vägen tog egoismen över litegranna. På ett sätt är jag glad för egoismen, för annars hade jag inte varit den människan jag är idag.

Många saker i livet är det ej för sent att börja med. Oftast det enda som står i vägen är en själv. Jag säger ofta att jag är trött på att bo i Sverige och speciellt Borås. Av olika anledningar har jag ej bara kunnat dra iväg, för jag har ej haft så mycket säkerhet att luta mig bak mot. Även om jag otrivs ibland så trivs jag ändå i min trygga lilla bubbla här i Bergsäter.

Jag vill lämna Borås någon gång i livet, men vågar jag ta det steget och lämna vänner och speciellt min familj? Kanske någon gång, men just nu känns det som att något fattas innan jag kan bege mig av. Vad det är vet jag ej riktigt. Men tror att jag måste konfrontera mina rädslor, de rädslorna jag haft i hela mitt liv, med de människorna som jag aldrig vågat konfrontera, aldrig vågat ta kontakt med.

skärp

Kom helt plötsligt på när jag var 21 o åkte till USA. Pga. Säkerheten var jag tvungen att slänga in mitt skärp i den där röntgen saken varje gång jag passerade. Hade inget snus. Flyget gick om 8 timmar. Så blev ganska många rökpauser. Blev en sisådär 31 avtagningar av skärp. Fick höra av kvinnliga vakten varje gång: "eeewww, I don't wanna see your ass" Varpå jag alltid sa: "But what am I supposed to do when I have to let go of my pants and stretch out my arms, when you always scan my arms with that thing!!"

Kontentan av allt? Finns givet ingen kontenta... Har du ej läst texten? :)

arbetsprövnings...?

Ja, jag skall äntligen börja jobba. (någon gång detta år om jag har tur?). Jag har varit inskriven hos arbetsförmedlingen i ca 5 månader. Är med i ett jättebra(?) program för långtidssjukskrivna, som skall prioriteras för att kunna komma ut i arbetslivet. Varit något missat möte och möte på annat ställe än som varit sagt. Alltså inte jag som missat eller gått fel. Jag har skött mig till punkt o pricka. Det gör jag nuförtiden!

Jag blev jätteglad att af hade detta program. Speciellt att det är inom Borås stad så jag kan få jobba med barn/ungdomar, vilket jag verkligen brinner för! Jag vill hjälpa människor på ett eller annat sätt.
Men all denna väntan är så fruktansvärt tråkig. Jag är hungrig o sugen på att jobba. NU.

Alla människor har sina egna åsikter och har rätt till de. Vissa kanske tycker att det bara är att ut o jobba, ta vilket jobb som helst. Men det är ej så lätt tyvärr. Jag måste kunna få jobba i min egna takt till en början. Jobbar jag för mycket för snabbt är jag rädd att det blir för mycket. I detta program hos af har jag väldigt mycket säkerhet och trygghet som ser till att jag skall lyckas.

Svårt dock att lyckas om man ej får chansen att visa, att man kan lyckas. Jag är ingen knarkare, alkoholist, jag sköter mina papper, mina tider, visar att jag vill börja arbetsträna samt jobba. I detta skede av mitt liv är jag en skötsam kille. Frågan är vad man skall göra åt saken?

Till slut kanske det blir att jag måste söka och ta ett jobb utan denna säkerhet i detta program jag är med i. Om jag nu kan få ett jobb jag trivs på, eftersom jag inte direkt har någon färsk merit att visa upp.
Alla inom vården som jag pratat med som kan det här med sjukskrivning, programmet jag är inskriven i och om hur det funkar ute på arbetsmarknaden, tycker att detta program är som gjutet för mig.

Jag vill vara som alla andra. Ha en ekonomi, en trygghet, ha rutiner, resa. Leva svenssonlivet fast på mitt vis. Tyvärr så är den bittra sanningen emellanåt att när man missar möten, missköter sig på något annat sätt, först då ser de en. Men när man vill lyckas och sköter sig, så syns man inte. Konstigt eller hur?

bok?

Jag har funderat gi-gantiskt många gånger i livet om att skriva en bok om mitt liv. Eftersom jag gått igenom ett och annat i livet och alltid har sinnessjukt många tankar och ideér. Absolut ej för att folk skall tycka synd om mig. Det slutade jag med när jag var runt 23 års-åldern.

Tänker att det alltid finns andra som gått igenom värre saker i livet än mig och att det ej är någon idé att skriva en bok. Samtidigt så känner jag så att om man nu kan fånga en läsare, en annan människa som känner igen sig i mitt liv, en människa som kan ta lärdom av min bok, bli starkare, kunna lämna sitt gamla liv och bygga ett nytt liv, så som jag gjort. Är det inte värt o skriva en bok då?

Jag har all tid i världen så det är inga konstigheter med det. Just det att hur och när skall man börja? Kan jag skriva tillräckligt bra för att boken skulle kunna bli bra? Kanske rentav någon som kan hjälpa till på något vis? (en seriös fråga då alltså. Ingen fråga som bara skall verka passa in i inlägget).

the night is my friend

Ni som vet vem jag är, vet att jag ej är någon morgonmänniska. Eller jo, om jag hade knegat 7-16 hade jag ju förr eller senare blivit en morgonmänniska (mot min egen vilja dock). Vet ej varför, men på natten flödar alla tankar o jag kan skriva i princip huuur mycket som helst. Kan ej det mitt på dagen eller på kvällen.

Tänk vad roligt jag och mina serier o filmer o tv-spel haft genom åren, nattetid. Oj oj oj. Helt crazy.
Fast det känns ändå som att det var sååå 90-tal o försöka vara cool o sitta uppe hela nätterna? Kanske får bli ändring på denna punkt också. Jag vet, det är mycket nu i livet.

Beach 2027 here I come..

Ni som läst inlägget under här om vikt, har ju då sett att jag är i tankarna att börja gå ner i vikt, för har inget annat som hindrar mig just nu. Jag tänkte att beachen 2027 är ett bra mål att komma i form till? 

Okej, jag är enormt gammal då och har säkert gått i pension vid det laget, men folk säger ju att man måste ha mål här i livet, för att komma någon vart. Så 2027 skall bli mitt år! 

ps. Om ni också har målet beach 2027, smsa mig så kan jag dela med mig av mitt 14-åriga workoutpass ds.

Sömnlös...

Då tänker ni sömnlös i Seattle? Var ej det jag tänkte på nu. Bra film dock. Sömnlös i Bergsäter. Jag vet, inte lika spännande o jag är ju ingen Tom Hanks, men men... Om man sett den filmen så stämmer det ju in på mig litegranna iofs. Jag försökte sova, men kunde inte. Kunde inte sluta tänka på denna person.

Inte ett dugg irriterande att jag ej kunnat sova. Den känslan man får: "honärsåunderbarattjagintekansovakänslan" Den känslan är fantastisk. Även ni män som spelar macho vet vad jag menar. Även om ni råkar sitta bredvid en annan machokille när ni läser detta inlägg.

Har aldrig någonsin haft denna känslan innan. Den är fantastisk!

Vikt?

Jaaa, jag vet, det är ett jäkla tjat om denna vikt alltså. Tyvärr är det rätt så många faktorer som måste spela in för att man kan få den där viljan att gå ner i vikt. Vissa har enormt lätt, medans andra har det enormt svårt.
Kan ej påstå att det egentligen är enormt svårt för mig, egentligen.

Vet om jag väl börjar träna, kommer jag rasa i vikt o bli smal igen. Bara jag ger det tid och ork. Nu har jag fokuserat på min psykiska hälsa o mitt inre, ett bra tag. Nu mår jag bra! Jag ÄR, glad! Så nu är det dags att ta tag i vikten. Vill ej sluta som farsan vid 40-års åldern! Eller kanske t.om. tidigare än så.

28 years later...

Man känner att man börjar bli lastgammal då man måste skaffa nytt körkort. Fick smått panik när jag blev påmind och kollade på mitt körkort och insåg att det var taget 2003-01-22. Whaaat? Sinnes!

28 år har det tagit. 28 fucking år. (givet så citerar jag någon som myntat ordet "fucking", så egentligen är det ju ej sååå värst hårt att skriva det). Ja, så lång tid har gått i livet, så lång tid har det tagit att äntligen börjar varje liten pusselbit, en efter en läggas på plats. Det känns så magiskt underbart!

Varit en helt sjuk lång resa, men samtidigt i långa loppet varit värt varenda minut. Annars hade jag ej varit den jag är idag. Resan är ju långt ifrån över, men just nu är livet bara helt enkelt gött!

Mange H!!

Mange Hellberg. Vilka texter alltså. Grymt bra musik, speciellt om man vet hur hans liv varit. Cred till den mannen. Givet går hans album 24/7 på Spotify.
Uppskattar du musik på något sätt överhuvudtaget måste du bara lyssna på denna artist.

a comeback?

Han har gjort det igen! Återigen kommit tillbaka till bloggandet. Yaaay! Jag skriver lite, gör fansen galna och sedan slutar skriva ett x-antal månader. Allt för att folk skall sukta efter mina magiska inlägg. 

Som vanligt har Jimmy extremt många tankar, drömmar, mål, anekdoter samt massa skämt på lager. 

Boats & Hoes

Drog till Stockholm. Köpte båt. Åkte hem.