la familia...

Stolt? ja, det tycker jag ändå att jag kan känna mig. Den personen jag är idag trivs jag med. Ibland är det svårt o föreställa sig att man gått igenom allt man gjort. Överlevt mina föräldrar, alkoholen o den brutala misshandeln, överlevt min enormt dysfunktionella familj på min mammas sida. Bra exempel på det, när jag som 13 åring fick ett brev från min ena moster att det var mitt(!) fel att mamma o pappa hade dött. Givet så har de aldrig gjort ngt fel om man frågar de? Nej, då! Varför rädda ett oskyldigt barn? Bättre o se åt andra hållet istället. Visst, hade de sina problem, absolut. Men jag snackar ändå om ett litet oskyldigt barn! Rätt osannolikt om ngn av de skulle läsa denna blogg. Men om ngn av de gör det, så har jag rätt o ni fel! I alla avseenden. Yeah, right.. Som att det skulle gå fram? Knappast. Allt som hänt sätter sina spår. Alltför många människor fattar ej det tyvärr (inte fel av de, bara att de ej gått igenom lika tuffa saker i livet o förstår ej, på riktigt vad man gått igenom.) Tråkiga är att jag kanske minns ungefär 5-7 % av mina första 15 år i livet. Även efter allt hemskt så fortsatte jag o förtränga saker. Jobbigt ibland när folk pratar om sina fina barndomsminnen... Om jag tänker riktigt noga så kanske jag har 30 sek av goda minnen. Är otroligt tacksam över att jag fick komma till den bästa familjen någonsin!! Aldrig sett på maken av tålamod, snällhet o genorositet. Utan er.. Vågar ej tänka tanken..